Gabriella

Så, mitt vikariat tog slut. All good things come to an end, men allt som når sitt slut är givetvis inte bara att kalla bra, vilket ju är tur? Att mindre bra saker besitter förmågan att ta slut, de med. Ironiskt nog ersätter den ständiga stressen av att inte riktigt trivas, som jag lite desperat försökt trycka undan just för att jag ska vara "glad för det jag får", med en stress över att istället inte göra någonting.

Jag har tänkt ett tag nu, att snart vänder det. Det var givetvis ett måste att göra det när det passar sig som minst. Med en fasligt (för mig) dyr operation en månad bort måste saker liksom lösa sig, helt enkelt. Frågan är ju om det kan det nu, när det gjort det så länge för mig innan?

Jag fortsätter gå omkring och tänka "bara där här också, sedan behöver jag verkligen ingenting mer" samtidigt som jag hela tiden höjer ribban lite mer.

Jag vill måla lite nu, tror jag.

Okej, så nu röker jag inte, helgen som kommer blir den sista jag dricker innan det är dags och fram till trettonde juni är det bara att äta bra, ta insulin och förbereda kroppen så gott det går för op.

Jag har världens bästa pojkvän, jag har möjlighet att jobba på Bryggan i sommar och vi talar om att åka till Tailand över nyår.

Men då kommer ju allt annat;
Om jag börjar jobba på Bryggan igen, kommer jag har råd att betala hyra, betala av lånet och spara till thai?
Kommer jag ha jobb i höst då?
Kommer jag ens ha det där jag jobbar nu?
Kommer vi kunna flytta till Skövde?

Decisions, decisions..

I'm not sad, I understand that's how it goes.

Take it easy.

Hur jag hatar den där förbannade känslan av ett minne som vävts in saker som gömmer sig i ens vardag.

Man blir påhoppad när man som minst anar det och har inte en blekaste om hur man ska hantera situationen. Hjärnan.

Och folk är så klantiga med hur de uttrycker sig.

Annars då, undrar du?
Jag har en Markus.

Väck mig inte om jag drömmer,
för verkligheten kan inte fånga mig,
när jag är hos dig

Okej, så jag höll mer eller mindre på att dö häromveckan.

Jag ska förklara vad en ketoacidos är för er, men först vill jag att alla hänger med så pass långt som att jag är diabetiker. Ni som vet vad diabetes är kan ignorera resten av det här textstycket och genast börja läsa på nästa. Om man nu mot förmodan inte vet vad det innebär kan ni lästa om det här. <--- Länk. 

Dåså, eftersom du nu läser här vet du vad diabetes är för något. Good for you. Ni vet alltså att man som diabetiker är i behov utav insulin, ett ämne som hos er friska människor produceras per automatik och som alltså inte är något ni behöver tänka på mer eller mindre 24 timmar om dygnet. Om det, som gör hos mig, slarvas med insulintillförseln som en diabetiker är beroende utav, frisätts ketonkroppar i blodet. Vad det är tänker jag inte gå in på för det är inga som tycker det är kul att veta det ändå. Men, vad som händer då är i alla fall att blodet blir surt, alltså att pH-värdet sjunker, i mitt fall betydligt. För er som inte vet hur pH-värdet i blodet ska befinna sig för att man ska vara välmående, ska det alltså ligga mellan 7,38 och 7,45 ungefär. Sjunker det värdet under 7,35 befinner man sig med största sannolikhet i en acidos. Men så länge ni inte är diabetiker eller alkoholister löper ni ingen risk att behöva uppleva det, som tur är.

När jag kom in till sjukhuset låg mitt pH-värde på 6,95. Det är den absolut lägsta gränsen innan man inträder koma, eller som överläkaren berättade för mig "när patienter kom in med det pH-värdet brukar vi få ringa bårhuset". Vilket i efterhand gör att de symptomen jag visade, som jag själv egentligen förstod var allvarligare än maginfluensan jag försökte intala mig att det handlade om, var ganska otäcka.

Jag lämnade jobbet av illamående och blev ursäktad av min chef för att åka hem och vila upp mig med löftet att jag hör av mig under eftermiddagen om jag kan komma imorgon eller inte. Vid tolv var jag hemma, och spydde kanske en gång i timman och var så energilös att jag förblev sängliggandes och saknade förmåga att ens svara i telefonen när den ringde. Mamma kommer in under eftermiddagen för att kolla till mig eftersom jag ringde pappa och berättade att jag åker hem för att jag troligen är sjuk. Hon hade även köpt med sig matvaror till mig för att slippa oroa sig över att jag inte skulle kunna ta mig till mataffären när de åker till Thailand, om två dagar, om jag blir sängliggandes länge.

När hon åkt somnar jag om och sover till ganska sent på kvällen. Runt elva på kvällen vaknar jag och spyr, men eftersom jag inte har något kvar i mig att spy får jag efter varje uppkastning svepa typ 40 cl vatten för att slippa spy enbart galla. Så håller det på resten av natten, fram till ungefär fyra-fem, då jag börjar få andningssvårigheter och börjar tappa förmågan att uppfatta min omgivning, och grips mer eller mindre utav panik. När jag efter typ en timme lyckas hitta min mobil i min säng, mer eller mindre med hjälp av armrörelser i slow motion, knappar jag in ett meddelande till mamma och ett till pappa där det står "iva snäla" och ungefär två minuter senare ringer pappa upp.

Eftersom det här faktiskt är så pass illa som fjärde gången jag drabbas av en acidos vet jag att jag inte behöver förklara vad det handlar om, om jag bara skriver "iva". Intensivvårdsavdelningen, alltså. Akuten.

Eftersom min tidsuppfattning var obefintlig kan jag bara uppskatta hur lång tid det tog tills mamma och pappa var här, och jag skulle gissa på max tio minuter. De kommer instormandes i min lägenhet där jag ligger i fotändan av sängen och hyperventilerar med galna bröstsmärtor och oförmögen att tala, medans mamma försöker hålla mig vaken och pappa springer runt i lägenheten och plockar ihop det nödvändigaste sakerna han hinner få med. Ambulansen som de hade ringt innan de åkte till mig tog sig till hjo på ungefär en kvart, och jag blir påkastad en morgonrock och ett par tofflor och blir utledd ur lägenheten och lyckades hålla mig på benen ungefär enbart för att vårdaren höll upp mig med världens järngrepp.

I ambulansen läggs jag på en bår där jag får elektroder kopplade på vad som kändes vara hela kroppen för att mitt blodtryck var raging och en syrgasmask eftersom jag så gott som inte kunde andas längre. Sedan minns jag inte mer. Jag låg nästintill medvetslös i ambulansen in till KSS, och efter halva färden in slås sirener och blåljusen på och, som jag fick veta i efterhand, nästan orsakar en hjärtinfarkt i pappa som tillsammans med mamma körde bakom ambulansen.

Sedan minns jag väl lite luddigt att jag rullas ur ambulansen med maskiner och sladdar och allt vad det var och körs in i ett isoleringsrum, eftersom de visste att jag innan jag insåg att jag fick en acidos, trodde att jag drabbats av magsjuka. Där satte de kanyler för dropp, två i varje arm, varav tre kopplades till dropp och en var för provtagning. Vad jag minns var det insulin, kalium och typ glukos? Vilka jag fick behålla i något dygn för att stabilisera mina värden. De satte även kateter på mig, och i den proceduren är man inte så jävla kaxig, så jag vågar nästan säga att jag är glad över att jag inte var vid något direkt medvetande när det skedde.

Det var ständigt sköterskor hos mig som vakade, eftersom det tillståndet jag befann mig i var långt ifrån stabilt. Mamma var hos mig hela tiden, och när hon åkte hem kom Markus, som var kvar ett tag trots att allt jag gjorde var att falla in och ut ur sömn mest hela tiden. På kvällen när de kunde konstatera att jag inte var magsjuk rullade de ut med till intensivvårdsavdelningens vanliga salar, där jag fick spendera natten, fortfarande uppkopplad till massor av dropp och EKG-maskin.

Morgonen därpå vaknar jag inte till ordentligt först förrens pappa kommer på besök, några timmar innan han och mamma ska köra iväg till landvetter för Thailandsresan som de var jävligt nära på att ställa in, vilket jag insisterade på att de inte skulle göra. Jag var så jävla luddig i huvudet när han kom att jag berättade för sjuksköterskan som berättade att han kommer att det var "min man". På eftermiddagen fick jag veta att jag skulle flyttas upp till vuxenmedicinska avdelning och jag fick elektroderna bortplockade och de tog även bort droppen, om jag minns rätt. Kanylerna fick dock sitta kvar, trots att jag var hyfsat stabil i dåläget, eftersom det fortfarande kan ta ganska snabba vändningar när man är så pass sjuk som jag var. Katetern drogs ur, och jag fick med hjälp av en sköterska att gå till toaletten, eftersom vi inte visste om mina ben kunde bära mig ännu.

Väl uppe på avdelningen fick jag ett eget rum och kunde slå på mobiltelefonen. Jag hade så jävla ont i armarna av alla kanyler, så den kunde jag knappt använda. När jag skrev till min syster vart jag befann mig såg jag i efterhand att jag hade skrivit "Natjale jag äe på abdwlning 53 rum 37:)". Hon förstod i alla fall och kom snart och hälsade på, med Per. Under tiden de var där tvingades jag flytta in i ett dubbelrum som jag delade med en dam som absolut inte tålde perfymer och mer eller mindre marscherade ut ur salen och tjatade till sig att få sova hemma över natten, vilket hon tilläts. Dessutom spenderade hon resten av dagen sittandes i en fåtölj utanför i korridoren och de få gångerna hon kom in i salen demonstrerade hon tydligt vad hon tyckte om lukten som enbart kom från hygienartiklar så som deodoranter och schampon. Helt ärligt gjorde det mig ingenting, då fick jag rummet för mig själv och kunde umgås så gott det gick med Nathalie och Per, och senare Markus som kom till mig. Jessicka dök upp på kvällen och stannade tillsammans med Markus till i alla fall nio, vilket gjorde att jag slapp tänka på det otroligt deprimerande sjukhusmiljön. Det var även under den här dagen jag tvingades inse hur pass allvarligt det faktiskt var, när läkaren kom in och berättade att jag mer eller mindre var död när jag kom in till sjukhuset. Jag överdriver inte ens för att göra läsningen mer spännande. Han sade ordagrant följande "Ditt pH-värde när du kom in låg på 6,95. När patienter kommer in med sådana värden brukar vi få ringa bårhuset.". 

Dagen därpå vaknade jag med en inställning att försöka få komma hem, eftersom jag vet att man inte kan bli utskriven på helger och jag ville absolut inte spendera en hel helg på sjukhuset för att bli utskriven det första jag gör på måndag. Så, som van sjukhusboende hoppar jag in i duschen för att se ren och fräsch ut, borstar ut mitt hår och tar på mig ordentliga kläder, istället för morgonrocken jag burit sedan innan. Så när läkaren gick ronden och kom in till mig sade jag att jag hoppats på att bli utskriven, och blev så gott som skrattad rakt i ansiktet med beskedet att jag skulle stanna över helgen och "så får vi se på måndag". Så fort dörren stängdes bröt jag samman och ringde min syster som åkte hem till mig och packade kläder för helgen och var förberedd att stanna där med mig hela fredagen. När hon kom in hade jag gråtit oavbrutet i någon timme och satt med min diabetessköterska som jag inte varit hos på i alla fall ett halvår, eftersom jag helt enkelt inte velat gå, och grät ut hos henne. När hon gått förklarade jag för Nathalie att om inte jag fick åka hem idag, då hoppar jag ut genom fönstret. Jag befann mig på en avdelning med dementa människor som antingen låg och skrek, grät eller sov längs hela korridoren. Jag delade toalett med minst tre andra, och vid ett tillfälle var handtagen vid vardera sida av toalettstolen fullkomligt nerblodade av, ja, ni vet. 

Jag kan nog inte beskriva känslan jag hade av att vara där. Jag visste att jag inte var i närheten av frisk, men i jämförelse med de människorna jag bodde med var jag friskare än någon annan varit någonsin. Det är kanske svårt att se framför sig, men jag kan helt enkelt säga att det inte är någon direkt läkemiljö för en nittonåring som knappt vågar röra sig för att allting var så långt ifrån kliniskt rent det kunde komma. Städerskan på den här avdelningen var en tjej, kanske i min ålder, som gick och tuggade tuggummi och drog runt en sådan där dammgrej för golvet, med världens mest likgiltiga ansiktsuttryck ni kan tänka er. Det tog henne trettio sekunder att städa toaletten. Från där jag låg hade jag nämligen fri insyn rätt in. 

Nathalie gick i alla fall iväg och tog tag i en sjuksköterska och förklarade att jag behövde komma därifrån, och liksom, skulle det. Idag. Sjuksköterskan förklarade för henne att jag behövde vara här och att det var för min skull de höll mig kvar. Nathalie gjorde i alla fall klart för henne hur det låg till och snart kallade de på min läkare för att komma upp till mig och prata med mig. Snart kommer Markus och vi sitter tillsammans alla tre och väntar på läkaren. Efter ett snabbt toalettbesök hör jag hur de sitter och pratar inne i min sal och när jag kommer in sitter läkaren på en stol och ser på mig med ett sympatiskt ansiktsuttryck. Han frågade mig om jag insåg allvaret i mitt tillstånd, och sedan gav han mig permission över helgen med villkoret att jag kommer på måndag med blodsockervärden att redovisa för att skrivas ut från sjukhuset.

Sedan tog det vad som kändes som fem minuter innan vi var därifrån. Jag fick spendera fredagskvällen med Markus och resten av helg bodde jag hos Nathalie och Per, i fall om att något skulle hända. Det gjorde det inte. 

Så, sensmoralen är att efter en halv vecka av otroliga mängder av droppvätskor, blodprover, tårar, bröstsmärtor, medvetslöshet och livshotande tillstånd, att flera gånger fått höra att jag borde "tänka över mitt liv", har jag inte ätit godis, jag har tagit min jävla blodtester och börjat använda mig av mitt måltidsinsulin igen. Jag tänker inte hamna där igen, men om jag någonsin gör det tänker jag inte vänta nästan ett helt dygn innan jag söker hjälp, eftersom jag liksom fick bevisat för mig hur otroligt livsfarligt det faktiskt är att befinna sig i ett sådant tillstånd och dessutom, hur många människor jag upprört. 

Men, i alla fall, nu vet ni det, och så har ni lärt er något nytt.



Tummen upp för eget rum, som inte varade så länge.


Nathalie och Markus målade mina naglar i väntan på att läkaren skulle komma. :)

Sådär ja, ut och lev livet nu!

Jag har precis smällt i mig ytterliggare en 1,5 liter stor cola light och tvivlar lite på om det är normalt för en människa att idissla?

Imorgon har jag sovmorgon och börjar på jobbet klockan 14! Överväger starkt att dra förbi min gamla skola och gnida i deras ansikte att jag är självförsörjande? Det trodde de nog inte när jag trippade omkring i min kavaljers höghatt och ett solparasoll av svart spets på avslutsningsdagen med ett glas skumpa i handen.

Så ja, gnida lite i ansiktet på dem!

Nu ska jag idissla vidare.


En gång försökte jag vara Amy Winehouse. Nästa gång testar jag Diamond.

Jag har lyckats gå hemma hela kvällen utan att stoppa i mig massa skit. Men de tusen kakorna jag åt på jobbet idag, har vi lite överseende med va?

Jag klippte en ung herre som studerade på högskolan i Skövde, idag. Han bad om mitt nummer. Varför händer sådant helt plötsligt när man har pojkvän men aldrig annars? Jag tackade och förklarade snällt att en annan hann före.

Direkt efter det kom det in en man och skrek i ansiktet på mig hur helvetes jävla bra jag klippte honom senast och att han fan i mig vill komma på torsdag igen för då har det gått fem jävla veckor sedan sist. "Jaha, välkommen halv fem på torsdag då." Svarade jag, och log artigt.

När jag låst salongen och tagit den, tyvärr, dagliga svängen förbi affären för inköp av Coca Cola Light och lyckats ta mig till resecentrum i tid för bussen hör jag hur en så kallad ungdom i mitt förbipasserande kommenterar innehållet i den dåligt täta plastkassen att jag "antagligen gillar cola light." Jag funderade på om det var nu man skulle överväga att söka hjälp för kolsyremissbruk.


Ingen omöjlighet, ändå?